Eva-Marie

             


Det sista året för mormor blev en ständig resa mellan sjukhuset och hemmet, hon hann inte mer än hem så var det dags att åka in igen. Tyckte så synd om henne, hon ville ju inget hellre än att vara hemma, mådde så dåligt av att ligga på sjukhuset, men vad gör man när hälsan säger annat. Hon fick ett annat boende i okt -07, fick då en lägenhet på ett äldreboende där det fanns personal hela tiden som kunde hjälpa henne när hon behövde det, men av de sex månader som hon bodde där så var hon nog hemma sammanlagt en månad.

Mormor trodde inte hon skulle få fira sin 90-års dag (25/2) hemma, men hon hade tur och kom hem ett par dagar innan, så festen som planerats kunde genomföras. Nära och kära kom dit och mormor var så glad, så härligt att se henne så. Men glädjen varade inte länge, hon hade under en längre tid haft ont i ett ben och nu stod hon inte ut längre, så dagen efter kalaset var det dags för sjukhuset igen och läkarna talade om att benet var tvunget att amputeras. Efter ca en vecka fick hon komma hem, men tyvär varade inte glädjen länge, snart var det dags för sjukhuset igen.

På dagen en månad efter mormors födelsedag gick hon bort, kl 06.00 den 25/3 somnade hon in i sömnen, mamma ringde mig kl 06.40 och berättade det, hon sa oxå att kl 09.00 skulle vi åka till sjukhuset och säga hejdå till mormor. Trodde jag var förberedd på det här, men det visade sig att jag inte va det. Det var jag, syrran, mamma och moster som åkte upp till sjukhuset. När vi närmade oss avdelningen så kändes det som att jag inte skulle klara det, men kände samtidigt att jag säkert skulle ångra det resten av mitt liv om jag inte gick in i rummet och sa hejdå till henne. Jag var lugn när jag gick in, men när jag fick se mormor ligga där så gick det inte, tårarna rann ner för mina kinder, ja kunde knappt andas, kändes som om någon tog ett hårt tag om mitt hjärta...... Sköterskorna hade bäddat ner henne i en säng, lagt en liten blomsterbukett på hennes bröst och ställt ett litet tänt ljus och lagt en bibel på ett bord bredvid sängen. Hon såg så fridfull ut där hon låg och jag minns att jag tänkte "nu mormor slipper du allt lidande". När det var dags att gå gick jag fram till sängen där mormor låg, klappade henne på kinden, kändes konstigt, hon var alldeles kall..... Ville så gärna säga hejdå till henne, men orden stockade sig i halsen på mig, ville ju inte säga hejdå, ville ju ha henne kvar här hos oss. Hon har alltid varit kärnan i vår familj,
har ju liksom varit hon som hållit ihop oss.... Kommer sakna hennes köttbullar, alla hennes berättelser om hennes liv från barnsben till vuxen, att prata med henne....... Men hon kommer alltid finnas i mina tankar och i mitt hjärta.

Idag, en månad efter hennes bortgång så var det begravning, den var så fin o känslosam, den hölls i Ljusets Kapell på St:Eskils kyrkogård. Det var så fint vid kistan med alla blommorna. Den jobbigaste biten kom när vi skulle gå fram till kistan och ta ett sista farväl av mormor, var så svårt att se mamma, hon har varit så stark hela tiden, men nu var hon så ledsen, alla var vi ju ledsna, men det var tufft att se henne...... Efter ceremonin kom mamma fram och kramade om mig länge, kändes gott att få och att ge den kramen.
Efteråt samlades vi alla hos mamma och fikade och pratade, stämmningen kändes avslappnad och lugn o det kändes skönt

Nu är du där uppe och vakar över oss här nere och det kommer en dag då vi ses igen mormor.

Vila I Frid mormor 1918-02-25 - 2008-03-25